Många varnar nu för en masspridning av rykten och felaktig information om det nya coronaviruset. Världshälsoorganisationen WHO kallar denna ”ryktesepidemi” för infodemi.
Medieforskaren Orla Vigsø vid JMG förklarar varför det därför är så viktigt att myndigheterna kommunicerar samma sak.
Ordet infodemic användes i ett framträdande av WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus på the Munich Security Conference 15 februari 2020 och sen dess har det använts många gånger för att peka på farorna för desinformation.
Desinformation har ju varit på tapeten de senaste åren i samband med valkampanjer och Cambridge Analytica med mera, men i fallet med coronavirus handlar det om annat och mer än "bara" att ljuga för folk, något som WHO ser mycket allvarligt på:
"Det handlar inte bara om att informera för att säkra att folk vet vad som händer, det handlar också om att folk ska veta hur de bör agera" som Sylvie Briand, chef för Infectious Hazards Management på WHO, förklarar för den brittiska läkartidningen The Lancet.
Desinformation i samband med en pandemi kan få förödande konsekvenser, inte enbart för individerna utan för samhället generellt, om folk gör saker som sprider smittan i stället för att begränsa den och låter bli att exempelvis uppsöka sjukvård när det behövs.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har de senaste åren fokuserat på farorna med desinformation, men som så mycket annat har det ställts på sin spets med coronaviruset. Särskilt på sociala medier sprids desinformation, både om sjukdomen, dess utspridning och utvecklingen i världen, men även om hur medborgarna bör agera.
Eftersom nätet är globalt sprids informationen tvärs över gränser, vilket betyder att det som i ett sammanhang kanske är korrekt information delas av folk som befinner sig på ett helt annat ställe, där samma information inte gäller därför att riskerna och möjligheterna är helt annorlunda.
Vad kan man göra åt detta?
Rådet är att alltid lyssna till myndigheterna, det vill säga till de officiella rösterna från ansvariga och berörda organisationer – Folkhälsomyndigheten, MSB och så vidare.
Därför är det i en sådan här situation absolut nödvändigt att dessa kommunicerar samma sak.
Alla vet att experter kan ha skilda uppfattningar om delar av deras verksamhetsområden, men om man ska lyckas bekämpa den desinformation som finns i medierna och på nätet, måste myndigheterna förse medborgarna med argument mot desinformationen och för att de ska kunna agera korrekt. Om olika myndighetsröster ger motstridande informationer och råd, blir resultatet att myndighetsrösterna inte skiljer sig från alla andra röster. De förlorar helt enkelt i förtroende.
Och vem ska man då lita på av alla dessa olika röster?